Hem / Artiklar / Basilicata där Giuseppe växte upp

Basilicata där Giuseppe växte upp

Vi förstod att Raffaella och Peppino gärna ville att vi skulle vara med under alla dagarna festligheterna pågick i Alberobello, men vi hade berättat tidigare att vi hade andra planer och kunde bara vara kvar i Alberobello 2 – 3 dagar. Vi har ju så trevligt tillsammans och det kändes inte riktigt bra att säga att: ”nu måste vi åka i morgon bitti”.

I morse städade vi Trullon och var färdiga att åka mot Viggiano, både Birgitta och jag hade stora förväntningar på denna dagen, trots allt var det Giuseppe som gjorde att vi bestämde oss för att åka till Italien 1998. Det var hans födelsestad som vi blev nyfikna på och det var han som rekommenderade vinet som vi blev förtjusta i och som produceras i hans region Basilicata. Och allt som skedde därefter för oss och att bosätta oss i Italien.

Avståndet från Alberobello till Viggiano är inte så långt, men som i övrigt i Italien händer det hela tiden nya saker. Att vi fick åka fem mil extra hade vi väl räknat in redan från början, därför att vi vet att det alltid är fel eller svårt att tyda vägvisarna. Idag kom vi in på en motorväg som ledde oss mot Bari istället för ifrån Bari, men hittade så småningom rätt. Under resan blev vi naturligtvis sugna på något att äta och stannade på en mack. Där fick vi se ett spännande foccaciabröd med färska körsbärstomater, svarta oliver och ruccola på, mycket mörkt ugnsbakade, nästan svarta utanpå, 2 cm tjocka. Runda och stora ungefär som pizzor. De fanns i hela bröd och i bitar, ungefär som man i Italien säljer pizzor i bitar och sedan kunde man få dem delade i två skivor med korvskivor emellan. Vi köpte en bit med korv picante (chili). Mycket gott.

Fortsatte resan och kom till en liten stad och som, som vanligt ligger på ett berg, men när vi körde genom staden och skulle åka nerför berget på andra sidan  blev vi försträckta. Vi har åkt bergodalbana vid många tillfällen i Italien, men detta var något alldeles extra, det verkade som om det inte tog slut och det var ingen logic i svängarna. Så småningom kom vi naturligtvis i alla fall ner och kunde fortsätta i mera normala former och plötsligt var inne på en motorväg. Under nästan hela resan efter avfarten till Tarranto fanns det mycket fruktodlingar och särskilt intressanta var de odlingar som vi inte kunde avgöra vad det var för sorts frukter. Km efter km såg vi dessa frukter men vi kunde inte se själva frukterna och bladen var mycket blankt gröna eller mycket ljust gröna och trädkronan var rund. Till slut var jag så nyfiken att jag var tvungen att stanna bilen, gå av och verkligen känna på frukterna. Citronsmaken var omisskännlig, det kände jag när jag luktade på mina fingrar efter att ha tagit i frukterna, men formen är inte som citroner brukar vara och färgen var mörkt grön. Vi får ta reda på mer om de här träden, någon sort av citroner är det i alla fall.

Vi närmade oss Viggiano, men denna gången kom vi från motsatta hållet, jämfört med då vi åkte till Viggiano första gången. Nu kom vi genom en dal som verkar ha varit sjöbotten eller sankmark tidigare. Nu är mycket uppodlat i dalen. Vi kom fram till avfarten mot Viggiano och backar uppåt till den lilla staden. Viggiano ligger på tusen meters höjd och med drygt 3000 innevånare. Vi hittade en bar och åt en panzerotti, en slag fyllt bröd. Vi visste inte hur vi skulle leta efter Giuseppes anförvanter. Kunde tänka oss att gå till kommunen först och höra om de känner till Giuseppe. Sedan skulle säkert olika möjligheter uppkomma.

Vi hittade kommunhuset och den lokala polisens lokaler och träffade en polis som vi började prata med och han känner till Giuseppe, men tyvärr sa han att Giuseppe är död sedan två år. Han pratade även med en kompis till Giuseppe, som fanns i huset och han bekräftade det tråkiga meddelandet. Även en annan person, som arbetar i kommunhuset, bekräftade. Däremot kunde polismannen hjälpa oss att få kontakt med Giuseppes anförvanter och han körde före oss till det hus där de bor. Där fick vi träffa Giuseppes fru, hans två barn, hans syster, hennes dotter och kusin. Vi kunde visa dem ett brev som vi fick från Giuseppe och systerdottern översatte det från engelska till italienska och det blev de glada för. Enligt familjen dog Giuseppe för 3 år sedan och hans fru och syster bor i ett parhus som de delar på. Vi blev bjudna på härlig pecorino ost från Viggiano och vin som är producerade i trakten. Vi pratade naturligtvis länge om hur vi träffade Giuseppe i England.

Vi fick förslag på ett hotell Dell’Arpa som alltså betyder Harpa och Viggiano har tillverkning av harpor, en musikskola och i Neapel finns det ett museum om denna utveckling. En av sönerna från denna familj som startade verksamheten, blev berömd som harpist och uppträdde bl.a. på Metropolitan. Hotellet vi bodde på var mycket trevligt och med en härlig utsikt. Vi åt middag där och kan rekommendera deras mat, men som vanligt för mycket. Vår meny var husets vita vin och vatten, förrätt: bruschetta och sedan marinerad svärdfisk (pesche spada), varmrätt: grigliata mista di carne, insalata och patate fritte och sedan kaffe. Nästa dag skulle vi vidare mot Rionero och köpa vinet som vi har provat första gången i England.

Vi åkte mot Potenza genom Brienza och längs vägen dit kom vi ihåg att vi då såg en äldre man på en åsna och att han på åsnan hade med sig en stor bunt gräs. Nu är det månadsskiftet september/oktober och den övervägande färgen är brunt, åkrarna är nyligen plöjda. Då när vi var här den gången var det vår och allt var grönt och blommor, som midsommarfägring. Vi hade vissa svårigheter att känna igen oss och det var antagligen färgerna som lurade oss. Potenza vill vi helst glömma, fruktansvärt rörigt. Förra gången vi kom till Potenza letade vi efter någonstans att äta eller bo och körde uppåt, uppåt och hade svårigheter att vända och kunna komma ur staden därför att vi inte hittade det vi ville ha tag i. Allt upprepade sig och vi har nog svårt att tänka oss att åka dit fler gånger.

På vägen mot Rionero letade vi efter en restaurang som vi besökte 1998 när vi letade efter någonstans att äta eftersom vi inte hittade något i Potenza. På den tiden hittade vi restaurangen och den upplevelsen finns starkt i våra minnen. Mitt ute i ingenting såg det ut som om det fanns en restaurang. Det stod i alla fall ett antal bilar utanför och en neonskylt på väggen så vi tog oss från stora vägen och slingrade runt och kom så småningom till byggnaden. Vi var ju hungriga. Som vanlig gick jag ut som kunskapare, in genom dörren och där var det mycket folk. Jag kallade in Birgitta och vi blev kungligt mottagna av en herre i vit smoking som talade tyska med oss och det var fullt med folk. Vi fick ett fint bord och kom överens med hovmästaren att vi ville ha rött vin o vatten och att hovmästaren bestämmer maten. Det var bara att njuta. Menyn med antpasti: två sorters korv, parmaskinka, parmesanost. Primi piatti: Gnocchi med tomatsås och kött, riven parmesan. Secondo: Lammkotletter, en god sallad som blandades vid bordet och kotletterna lades upp vid bordet. Serverades från ett separat bord. Glass som dessert och kaffe. När vi skulle vidare ville man bjuda på grappa. Jag tackade nej eftersom jag skulle köra, men Birgitta smakade den starka drycken. Vi tackade för deras fantastiska servering. Tydligen var detta en nyöppning av restaurangen och gästerna var säkert många goda vänner och släktingar. När vi nu åkte mot Rionero hittade vi inte restaurangen.

Vi åkte vidare och kom till Rionero och hittade ganska snart hotellet vi bodde på förra gången och det såg ut ganska precis som förra gången men något uppfräschat. Rum fanns att få och lunch också. Förra gången vi var där kan vi inte glömma att när vi kom ner till frukosten stod kvällens buffé kvar på bordet. Nu ser det betydligt bättre ordnat ut. Lunchen var utmärkt. Husets vita vin o vatten. Antipastibuffé med ett flera val smakade gott. En mycket fin ravioli med ricotta och svamp. Grillad angello som var perfekt. Kaffe. På kvällen valde vi att äta vars en pasta var som är särskild för orten och några särskilda ostar.  Nu valde vi att prova Canneto 2007 och den smakade lika bra som vi kunde komma ihåg sedan 13 år sedan då vi provade en 1994. Lika fin som förra gången! En promenad i Rionero var väl ingen särskilt bra ordning, men å andra sidan är det svårt att skaffa sig en riktigt bra uppfattning om staden. Det jag tycker skiljer mot Montefiascone är att det totalt är mera skräpigt i hela Basilicata jämfört med Lazio.

På vägen hem åkte vi över Salerno för att besöka restaurangen där, men ganska omgånde kom vi fram till att det var hopplöst att hitta den. Istället åkte vi till Ikea, eftersom vi behövde köpa in några saker.

Kommentera